Uppdaterad

2009-05-13: Ny unge kläckt, fler på gång

2007-03-24: Nya bilder 

 

 

Skrattduvor måste vara världens mest förbisedda sällskapsfågel....

Att undulater och annat kan vara så populärt och skrattduvor inte alls populära måste helt enkelt ha med att göra att folk flest inte fått veta vad en skrattduva egentligen är...??!

 

Det är en liten duva, under hälften så stor som stadsduvor. Den är snäll och trevlig och blir 100% tam. De älskar att sitta på och intill en och de njutar av att bli kliade. Skrattduvan blir tjugo år gammal. De skräpar verkligen minimalt eftersom de alldrig skalar sina frön så som ex undulaterna gör.

 

Inga fröskal och nästan inga lösa fjädrar, inga små i alla fall. De biter inte sönder tapeter och blommor (det KAN de helt enkelt inte) de skriker inte utan har sitt lugna kutter och sitt skratt.

 

De har ett helt vidunderligt dovt duvkutter som verkligen är rogivande och vackert och så har de skrattet... Och vilket skratt!  det låter precis som en människa i allt från fnitter, skratt till riktiga hånflabb.

Ingen kan undvika att gilla dem, och de kostar inte mer än en undulat.

De äter pracis samma frö och kostar minimalt att ha.

 

Oftast är de till och med billigare än en undulat...

 

Och... har du sniffat på en duva nån gång? hehe de doftar ljuvligt!

 

Karta över skrattuvans färger

 

 

Latin
Skrattduvans latinska namn är (Streptopelia risoria) Lachtaube, Barbara dove, Tourter elle á colliner U och är en tam form av västafrikansk och indisk steptopelia art. Utbredning
De tama duvorna härstammar från den vilda klippduvan som lever i städerna i Europa, Asien och Amerika. Duvornas fiender rovfåglarna har på många håll minskat samtidigt som de själva kunnat finna lämpliga boplatser i byggnader. Människan har också bidragit med födan. Duvfamiljen är spridd över nästan hela världen. Man kan träffa på duvor på alla kontinenter utom på Antarktis. En del arter t.ex. klippduvan och turkduvan förekommer till och med norr om norra polcirkeln. Duvorna förekommer till och med på isolerade öar i Indiska oceanen och Stilla havet. De har lätt för att sprida sig över stora områden men har dock inte lyckats med att kolonisera några isolerade ögrupper som t.ex. Hawaii. Duvor förekommer i olika naturtyper - från tropisk regnskog till öken - från ovanför snögränsen i Himalaya till mitt inne i de största städerna. En art som under de senaste årtiondena dramatiskt utökat sitt utbredningsområde är turkduvan. Den häckar ursprungligen i södra Asien. Vid sekelskiftet började den dock via Balkan tränga sig in i Europa. Från 1930 expanderade den snabbt mot nordväst. Det första svenska fyndet gjordes 1949, men redan ett par år senare häckade arten i Skåne. I dag förekommer den talrikt i samhällen och vid gårdar i stora delar av södra Sverige upp till kusten av södra Norrland. En viss minskning har dock kunnat märkas under senare år.

Storlek, färg och utseende
Skrattduvan har kraftigt byggd kropp, den är 30 cm lång, har litet huvud och liten mörkgrå näbb. Den har korta köttfärgade ben, röda ögon, mjuk och dessutom tät fjäderdräkt. Den är pastellgrå med rosa anstrykning och chokladbrun rugg. På bakhalsen har den en krage formad som en halvmåne av blåsvarta fjädrar. Även en helvit albinoform förekommer. En del tropiska arter är starkt färgade eller har huvudtofs fast de flesta duvorna är diskret färgade. Har dock ofta metallskimrande fläckar på hals eller vingar. Könen är hos de flesta arter lika, men hos en del t.ex. den orangefärgade fruktduvan är hanen och honan mycket olika färgade. Duvans läte
Skrattduvans läte är ett skrattande och kuttrande >>koo ko ko ko>> Var under duvan hoppar/stampar, niger och lyfter stjärten. Duvfamiljen uppvisar en tämligen begränsad repertoar av tutande och kuttrande läten. En del arter yttrar i vissa situationer ett dämpat skränande läten. Flykten är inte sällan bullrig och de smattrande vingslagen används ofta som en signal. Ett stort antal arter drar under spelflykten eller vid uppflyget uppmärksamheten till sig genom att slå ihop vingarna så att det smäller.

Uthålliga flygare
Duvor är snabba och uthålliga flygare. En del arter bl.a. turturduvan flyttar tusentals kilometer mellan häckningsområde och övervintringsområde. Vingmusklerna svarar för ända upp till 31 % av kroppsvikten hos klippduvan. Den har fångats in och odlats just för sin goda flygförmåga och skicklighet att hitta hem över stora avstånd. Goda tävlingsduvor kan komma upp i en genomsnittlig hastighet på omkring 70 km/h. Föda
Duvor äter frön och sädesslag av olika slag. Skrattduvan föredrar frön som är lätta att svälja t.ex. gräsfrön, finkfrön och mindre sädeskorn. Solrosfrön är oftast för stora och eftersom de har trubbig näbb kan de ha svårt för att ta av skalet så att de blir lättare att svälja. Duvor lever dessutom av frukt, blad, knoppar och blommor men många arter tar också i viss utsträckning småsnäckor och andra ryggradslösa djur framför allt under häckningstiden. Duvor dricker genom att sticka ned näbben upp till näsborrarna i vattnet, sedan suger de i sig vattnet utan att lyfta på huvudet. En del arter flyger långa sträckor för att nå vatten. På dessa platser kan de i gryning och skymning samlas i stora flockar. 

Duvorna ett problem. Tillkomsten av stora jordbruksområden har starkt gynnat flera arter. Många duvor var anpassade till att leva på frön och frukt redan innan dessa började odlas för att användas av människan. På en del håll gör också duvorna allvarlig skada på grödor bl.a. öronduvan i Sydamerika. Duvor har förmågan att snabbt flyga in i ett område, kvickt fylla krävan med mat och sedan snabbt återvända till säkerheten i skogen för att där smälta maten. En del duvarter kan sprida sjukdomar som kan utgöra ett hot mot olika grödor och även i mot människans hälsa. Det senare gäller främst städernas tamduvor. Boet
Boet byggs vanligen av honan medan hanen kommer med bomaterialet. Boet byggs av sammanflätade kvistar som vanligen placeras på grenar i ett utvalt träd. Vissa arter häckar öppet på marken medan andra t ex klippduvan häckar i grottor och i klippskrevor, skogsduvan häckar i naturliga trädhål eller i håligheter i marken, skrattduvan häckar vanligen på murhyllor och trädklykor.

Häckningstid, ruvningstid
Samtliga arter lägger bara ett eller två vita eller närmast vita ägg. Äggens litenhet i kombination med det låga antalet ägg i kullen innebär att duvorna har den lägsta totala kullvikten i relation till den vuxna fågelns vikt (ca 9%) av alla bobyggande landfåglar. Häckningssäsongen är däremot ofta mycket lång, och många arter hinner med åtskilliga kullar årligen, i vissa fall ända upp till åtta kullar per år. Detta tack vare att både ruvningstiden (ca 13 dygn) och den tid det tar för ungarna att bli fullvuxna är kort jämfört med andra fåglar. Båda könen ruvar och vårdar ungarna. Båda producerar duvmjölk som är rik på energi och näringsämnen och gör det möjligt för ungarna att växa snabbt. En del duvor t ex markduvan börjar att häcka redan vid fem månaders ålder och många arter relativt långlivade, speciellt i fångenskap.

Duvmjölk
Duvorna skiljer sig från de flesta andra fåglar genom att de kan producera en mjölk som har en kemisk sammansättning som liknar däggdjurens mjölk. De enda fåglar som kan producera mjölk är flamingorna.
Duv- eller krävmjölken utsöndras i den vuxna fågelns kräva och utgör den enda födan för duvungen under de första dagarna efter kläckning. Därefter matas ungen med ökande andel födoslag som blandas med krävmjölk. Ungefär när äggen är halv ruvade börjar en del av vävnaden  i krävan att för tjockas och blodkärl växer ut i denna region. Under den sista hälften av ruvningstiden kan krävans vikt mer än tredubblas och när ungarna kläcks kan rödaktiga veck ses i krävan. Celler som innehåller "mjölk" avges nu successivt från detta område, och dess celler stöts sedan upp till ungarna. Till att börja med avstöts mjölkceller endast när krävan är tom, detta för att krävmjölken inte skall bli förorenad med annat material. Senare blandas mjölken även med födoslag i krävan. Duvornas produktion av krävmjölk tycks vara en anpassning som tjänar till att försäkra sig om att ungarna får den energi och de näringsämnen som de behöver för att kunna växa snabbt.

Duvan en undergiven fågel
Skrattduvan är liksom andra duvor mycket mild och undergiven till sitt väsen och endast hennes relativa storlek kan inverka på möjligheten att hålla henne tillsammans med andra fåglar. Hon blir lätt mycket tam och häckar även i relativt små burar. Hon parar sig lätt med den vilda Turturduvan och dubbel Turkduvan

Skrattduvan blir som sagt tjugo år. Den kräver en större bur än en undulat, en bur ungeför i storlek med en parakitbur blir bra. De vill ha sand på botten eller tidningar och en sandlåda i ett hörn. De äter vanliga frön samt smakar gärna på bröd och frukt. De ruvar i tolv dygn , får två ägg och ungarna är leveransklara vid ca åtta veckors ålder.