Och mina

Mobbad i skolan på grund av min autism sedan dag ett. Uppväxt i miljö med alkoholmissbruk, psykisk sjukdom och slagsmål.

Drog tidigt hemifrån för att slippa detta och fått kämpa med min Autism och svår panikångest och djupa trauman hela livet. Blivit oerhört motarbetad av myndigheterna (eller snarare en handfull individer som använt sin post till att fatta ödesdigra livsavgörande beslut för mig), så till den grad att mitt liv låsts fast.

Dagligen längtar jag tillbaka till Tromsö. där jag kom från. Nu är mina "nära" borta.

Så här kommer mina minnen av min uppväxt, jag skall berätta om roliga händelser och fantastiska människor jag mött...

Längtan

Jag vill uppleva norskenet igen, jag har visserligen sett det här hemma också, bakgrundsbilden är från en sådan händelse. Men att få se det där både jag och norrskenet här hemma i våran naturliga miljö. Det karga, kalla, med saltdoften från det golfströms uppvärmda havet. Med måsarnas skrik och minnen från min barndom. Det kommer jag inte få.

För jag har hamnat i en fälla:

Jag ansöker numera om detta varje månad, tillsammans med allt nödvändigt som mat, värme, oljebyte till bilen, kläder, akuta reparationer på mitt hem eftersom det pyssel jag skulle gjort slukats av kommunens fuskbygge här. Ja allt jag söker för är för att få tillbaka pengar som slukats av kommunens diverse förehavanden här.

Jag står i ett beroendeförhållande till dem tack vare detta.

Men de låtsas inte om sin roll i det, jag är bara en pöbel som söker socialbidrag trots att jag har pension, jag vill tillförskansa mig pengar jag inte har rätt till säger dom till sina överordnade. De döljer sin egen roll, så till den grad att de själva begått allvarliga fel genom att se till att dokument försvunnit från min akt. (ja det finns bevis, här på hemsidan, dessutom försvunna dokument från tre arkiv till, i samma ärende.. låt det sjunka in..) Dokument gällande deras bygge här, bygget som är orsaken till att min pension dräneras och jag tvingas söka hjälp för att klara mig.

Bara det faktum att kommunen hellre riskerar åka dit på att det försvunnit dokumentation om ärendet från FYRA olika arkiv får mig att fatta att de verkligen har en del att dölja.

(och ja det är dokumenterat, finns även Tingsrättsdom på det)

Behöver duscha och tvätta (för hand) ute året om, se mitt hem och min bil falla efter för att pengarna slukas och att jag själv får må psykiskt dåligt på grund av den långvariga pressen med det här, även en depression som nära tog mitt liv.

Jag skulle vilja besöka mina näras gravar, det är vad som är kvar av dem i dag. Och se mitt hem igen innan jag är för gammal för en resa. Men det "ingår inte i norm". Åter igen, de blundar för sin egen roll, att de slukar mina pengar. Både öronmärkta pengar till viktiga saker och pengarna som skulle gått till mitt liv. Detta har nu pågått... ett helt liv.

Vore det inte tillräckligt för mig att kämpa med min autism? 

Jag har betalat, och betalat, och...

Nu har jag betalat hundratusentals kronor i "skulder" för händelserna på "skräckholmen". Där omsorgen misslyckades med en placering av en narkoman, vilket ledde till att jag blev av med i stort sett allt jag ägde, blev lovad skadestånd (vilket uteblev för att ooopss nu fattas plötsligt en stor mängd dokument i min akt som handlade om just detta. Och oopsss, nu råkade god man kasta alla dokument ur min akt hos henne vilket också handlade om detta, troligen på grund av den där överförmyndaren som förföljt mig så illa.

Hundratusentals kronor för händelser kopplade till fuskbygget som kommunen byggt, olösta försäkringsfrågor kring det och som god man, troligen på uppmaning av min ärkefiende överförmyndaren ställt till med. En jävig person som kunnat fatta livsavgörande beslut som kostat mig större delen av min ekonomi och mitt liv. (vilket tack och lov är under utredning nu, äntligen..)

Hundratusentals kronor gick också förlorade när jag under en akut och livshotande depression, hastigt fick skaffa bort mina avelshundar, och vipps så var mitt väl fungerande Aktiebolag (kenneln) ett minne blott.

När allt detta är betalt, får jag åka hem då? Någon vecka?

Mestervik

Våran sommarstuga, mitt ställe på jorden...

Vad skulle jag inte ge för att få se det igen en gång i mitt liv.

Men nu sitter jag här jag sitter. Fast jag minns.... 

Den gamla bilden här är tagen från sommarstugan, eller troligen vägen nedanför. Det är en ö som heter Mesteröya. Den är relativt liten och inte bebodd. På google earth kan man dock se en sommarstuga där numera samt den gamla övergivna gården som även fanns när jag var där.

Ön är full av fågel liv och vi åkte dit med båten ganska ofta. Vi la till på baksidan och hae hela båten packad med mat och godis, och så var vi bara där och njöt soliga dagar helt enkelt.

Ett annat ställe som jag gillade ännu mer var Leirbogelva. Där gick jag uppströms utefter kanten och fiskade oftast med fluga. Eller så gick jag uppströms i ån och fångade fisk med händerna. Det är enkelt, bara smyga så man ser vart de gömmer sig i hålorna intill kanterna så drar man ut fisken bara. Leirbogelva var full av öring.

Vi var ofta ute med båten och fiskade och toppen var när vi fiskade sej och gjorde "mölja" i strandkanten med campingköket och åt där och då. Mölja är kokt potatis, kokt sej, kokt rom och kokt lever. Med flatbröd till som skall läggas i lever-spadet.

Stön- varning på detta...

Sejen kommer i stim, vissa tid på året, då jagar den lodda, en typ av småfisk som ser ut som en liten smal sill. De går också i stim.

När sejen kommit är det massor av små båtar ute och det hela går till såhär. Alla sitter still i båtarna och väntar.... Så få man syn på måsar som drar åt ett visst håll, då startar alla sina utombordare och drar järnet efter måsarna. Väl framme ser havet ut att koka, Där hoppas lodda och sej om varandra och måsarna dyker efter småfisken. KAOS!

Ännu mer kaos när alla kastar i sina fiskevertyg, allt fastnar i vartannet och i varandras utombordare.

Sen tystnar allt och måsarna drar. Så är det bara att vänta igen.

Man har oftast så mycket fisk med sig hem vid dessa tillfällen så man inte vet vart man skall göra av allt.

Fiske i diverse fjällvatten var också en höjdare, i dessa fanns det oftast både öring och röding, gärna delade så en art fanns på en sida i sjön och den andra på andra sidan.

Vi fiskade lax i större åar och ute vid "Nordby" var havet så djupt så man kunde få både steinbit (havskatt) och hysa (kolja tror jag det heter här). I havet mellan våran stuga och ön fick man ofta kveite, ingen aning om vad de heter på Svenska men typ stor plattfisk, så stor så man inte kunde ha den i båten ibland utan fick dra den i land.

Vyn från stugan

Mina föräldrar

Min mamma Vigdis och pappa Torfinn adopterade bort mig direkt när jag var liten. På grund av fruktansvärda uppväxtförhållanden mådde min mamma inte så bra, precis som hennes mamma i sin tur som vuxit upp under hemska förhållanden. Detta tror jag med ganska stor sannolikhet handlar om att mormorsmor levde och fick sina barn under kriget.

Kriget satte så djupa traumatiska spår så en normal uppväxt och utveckling blev omöjlig. Så var det säkert för många.

När jag var liten förstod jag inte detta med trauman och psykiskt dåligt mående utan tog det dom gjorde som ondska. I dag skulle jag gärna vilja berätta för dem att jag förstår att det var sjukdomen, inte dom som agerade.

Där emellan kom dom fram ibland, deras rätta jag, och då kan jag lova att det var människor som vem som helst skulle trivas med. Roliga, snälla, kloka och omtänksamma.

Men så snart sjukdomen slog till så fanns dom inte där längre kändes det som, under hela min uppväxt.

Alkohol blev ett tag lösningen för min mormor/adoptivmor, vilket fick mig att fly. Hon kom ifrån detta senare, strax innan hon dog. Då hade jag velat träffa henne men fick inte för kommunen. Jag har begärt ut alla mina papper, men detta och en rad andra viktiga dokument verkar fattas. Om jag får tag på kopia så lägger jag ut den här. Jag har också begärt ut diariet för enligt jurist är diariet svårt att ändra i för att dölja att dokument tagits bort, utan att det lämnar digitala spår. Kommunen har svarat nej.

Hurtigruten, min pappas arbetsplats.

Arvid

Denna fantastiska människa.. Vad jag skulle vilja tacka honom för allt han gjort för mig. Tog hand om mig som sin dotter trots enormt svåra förhållanden med min mormor/adoptivmor som han var gift med. Under hennes sjukdomstid var det så svårt så jag fick lämna allt. De gick isär och det enda jag hörde från dem var när hon ringde och var fruktansvärt hotfull. Jag förstod det inte då, utan tog det som ren ondska, men det var ju inte hon, det var ju hennes sjukdom.

Djuren

Horka

En Rysk Orlov. Inte vanligaste rasen. Denna stora, långbenta häst med en hastighet och uthållighet som få. Humör fanns det med.

Han var verkligen orange, hela han, så när som på en stor vit stjärna i pannan och vita strumpor på bakbenen.

Han tog hand om mig i många år, vi var vänner på riktigt. Vi var ute på äventyr jämt. 

Det kommer några riktigt kul minnen med honom här så småningom.

Jag ägde inte Horka utan han ägdes av en mjölkbonde några kilometer från våran sommarstuga. Men det var bara att åka dit och hämta honom när man ville. Jag minns att han sällan hade skor. Jag fick honom skodd som tack för lånet när jag haft honom en hel sommar i Tromsö. där vi bodde, innan jag red hem till Mestervik med honom igen. Han var halvkastrerad klapphingst och rymde ofta från sin ägare för att förlusta sig med ston i närheten. Många hade hästar på gårdarna runt om. Det blev inga föl efter honom vad jag vet.

När han var nybadad var han grann, vågig man och svans, lite lagom fluffigt hovskägg och en glödande orange färg.

Stor, långbent och snabb. Perfekt rid och körhäst. Före detta travare. Vi älskade att köra om mopeder med släden på vintervägarna!

Flytt till Sverige

Mitt nya liv i Sverige

Tanken var att dra igång en kennel, med både brukshundar (för tävling och tjänst), draghundar och ett par sällskapshund raser. Att också kunna ge ungdomar någon form av projektarbete på kenneln och bygga upp någonting som var både roligt och bra. Givetvis med annat arbete/utbildning i botten. Jag förstor dock att heltidsjobb skulle bli svårt på grund av min autism (fast jag inte hade fått ett namn på det än). Men jag ville ändå göra det jag kunde.

Skara kommun hade andra planer., det är vad resten av den här hemsidan handlar om.

Det blev ett liv på flykt och i misär.

Jag gick till exempel en ett och ett halvt årig yrkesutbildning. Bodde på "Skräckholmen" och det tog 2,5 timme att gå till stan, 2,5 timme att gå hem. Utan bil och körkort trots vädjanden om hjälp till detta. Inga pengar till buss eller mat.

Detta var EFTER att de tagit knarkarna från mitt hem. Dessa ockuperade ju mitt hem och min kennel under flera både kortare och längre perioder, med all den fasa detta medförde. Jag fick INGEN hjälp, men jag slutförde utbildningen ändå.

Innan, när knarkarna ännu fanns i mitt hem, så fick jag leva på flykt många gånger. Trots desperata försök att få hjälp med mat, värme, trygghet, hygien och sömn. Jag möttes av föraktfulla kommentarer, kalla handen vad gällde det nödvändigaste. Jag var ofta helt utan mat, värme, sömn och trygghet i dessa unga år. Utan familj.

Jag hade kontakt med två grupper av människor:

myndigheter som verkade ogilla mig och

knarkargänget som verkligen hatade mig.                Jag har upplevt fasa.

Sveket

Bloggen om företaget