Under uppbyggnad

Om mig

Och mina

Mobbad i skolan på grund av min autism sedan dag ett. Uppväxt i miljö med alkoholmissbruk, psykisk sjukdom och slagsmål.

Drog tidigt hemifrån för att slippa detta och fått kämpa med min Autism och svår panikångest och djupa trauman hela livet. Blivit oerhört motarbetad av myndigheterna, så till den grad att mitt liv låsts fast.

Dagligen längtar jag tillbaka till Tromsö. där jag kom från. Nu är mina "nära" borta.

Så här kommer mina minnen av min uppväxt, jag skall berätta om roliga händelser och fantastiska människor jag mött...

Mestervik

Våran sommarstuga, mitt ställe på jorden...

Vad skulle jag inte ge för att få se det igen en gång i mitt liv.

Men nu sitter jag här jag sitter. Fast jag minns....

Den gamla bilden här är tagen från sommarstugan, eller troligen vägen nedanför. Det är en ö som heter Mesteröya. Den är relativt liten och inte bebodd. På google earth kan man dock se en sommarstuga där numera samt den gamla övergivna gården som även fanns när jag var där.

Ön är full av fågel liv och vi åkte dit med båten ganska ofta. Vi la till på baksidan och hae hela båten packad med mat och godis, och så var vi bara där och njöt soliga dagar helt enkelt.

Havsblänket

Fiskmåsarnas skrik, en och annan liten båt som fiskade, när jag strosandet i strandkanten och letade snäckor och när jag fiskade vid kajen.

Jag minns..

Lyssna gärna på låten här bredvid, som jag gjort med hjälp av Suno.

Fiske var grejen

Nästan varje dag, hela livet

Jag stod ofta på kajen och kastade efter torsk. Jag använde nästan alltid en "stingsilla" krok. Jag har fortfarande kvar en av dessa efter alla år i mina gömmor trots att jag blivit av med det mesta jag ägde på "Skräckholmen" till kommunens knarkargäng.

Eller så gick jag till flytbrygga och fiskade rödspätta. Där var grunt och sandbotten, spättorna grävde ned sig men man såg deras ögon. Det var ju bara att släpa "stingsilla" med sina tre krokar utefter sanden och sedan dörsöka få den att kroka i fisken. Fisken behövde inte ens försöka ta betet.

Ett annat ställe som jag gillade ännu mer var Leirbogelva. Där gick jag uppströms utefter kanten och fiskade oftast med fluga. Eller så gick jag uppströms i ån och fångade fisk med händerna. Det är enkelt, bara smyga så man ser vart de gömmer sig i hålorna intill kanterna så drar man ut fisken bara. Leirbogelva var full av öring.

Vi var ofta ute med båten och fiskade och toppen var när vi fiskade sej och gjorde "mölja" i strandkanten med campingköket och åt där och då. Mölja är kokt potatis, kokt sej, kokt rom och kokt lever. Med flatbröd till som skall läggas i lever-spadet.

Stön- varning på detta...

Sejen kommer i stim, vissa tid på året, då jagar den lodda, en typ av småfisk som ser ut som en liten smal sill. De går också i stim.

När sejen kommit är det massor av små båtar ute och det hela går till såhär. Alla sitter still i båtarna och väntar.... Så få man syn på måsar som drar åt ett visst håll, då startar alla sina utombordare och drar järnet efter måsarna. Väl framme ser havet ut att koka, Där hoppas lodda och sej om varandra och måsarna dyker efter småfisken. KAOS!

Ännu mer kaos när alla kastar i sina fiskevertyg, allt fastnar i vartannet och i varandras utombordare.

Sen tystnar allt och måsarna drar. Så är det bara att vänta igen.

Man har oftast så mycket fisk med sig hem vid dessa tillfällen så man inte vet vart man skall göra av allt.

Fiske i diverse fjällvatten var också en höjdare, i dessa fanns det oftast både öring och röding, gärna delade så en art fanns på en sida i sjön och den andra på andra sidan.

Vi fiskade lax i större åar och ute vid "Nordby" var havet så djupt så man kunde få både steinbit (havskatt) och hysa (kolja tror jag det heter här). I havet mellan våran stuga och ön fick man ofta kveite, ingen aning om vad de heter på Svenska men typ stor plattfisk, så stor så man inte kunde ha den i båten ibland utan fick dra den i land.

Vyn från stugan

Mina föräldrar

Min mamma Vigdis och pappa Torfinn adopterade bort mig direkt när jag var liten. På grund av fruktansvärda uppväxtförhållanden mådde min mamma inte så bra, precis som hennes mamma i sin tur som vuxit upp under hemska förhållanden. Detta tror jag med ganska stor sannolikhet handlar om att mormorsmor levde och fick sina barn under kriget.

Kriget satte så djupa traumatiska spår så en normal uppväxt och utveckling blev omöjlig. Så var det säkert för många.

När jag var liten förstod jag inte detta med trauman och psykiskt dåligt mående utan tog det dom gjorde som ondska. I dag skulle jag gärna vilja berätta för dem att jag förstår att det var sjukdomen, inte dom som agerade.

Där emellan kom dom fram ibland, deras rätta jag, och då kan jag lova att det var människor som vem som helst skulle trivas med. Roliga, snälla, kloka och omtänksamma.

Men så snart sjukdomen slog till så fanns dom inte där längre kändes det som, under hela min uppväxt.

Alkohol blev ett tag lösningen för min mormor/adoptivmor, vilket fick mig att fly. Hon kom ifrån detta senare, strax innan hon dog. Då hade jag velat träffa henne men fick inte för kommunen.

Hurtigruten, min pappas arbetsplats.

Arvid

Denna fantastiska människa.. Vad jag skulle vilja tacka honom för allt han gjort för mig. Tog hand om mig som sin dotter trots enormt svåra förhållanden med min mormor/adoptivmor som han var gift med. Under hennes sjukdomstid var det så svårt så jag fick lämna allt. De gick isär och det enda jag hörde från dem var när hon ringde och var fruktansvärt hotfull. Jag förstod det inte då, utan tog det som ren ondska, men det var ju inte hon, det var ju hennes sjukdom.

Arvid blev sjuk i cancer, jag sökte om ekonomiskt bistånd att få åka och träffa honom (samt till utgifter i samband med flykten från "Skräckholmen") då de sa att han endast hade sommaren att leva.

Jag fick "nej, det ingår inte i skälig levnadsnivå med utlandsresor". Men när han dött fick jag åka i begravningen. Här står min mormor/adoptivmor Solbjörg och min far Torfinn vid Arvids grav.

Båda är nu också döda, ingen av dem fick jag hjälp att kunna få resa och träffa innan de dog, inte ens begravningen. Pappren på dessa ansökningar finns inte att hitta i kopiorna jag fått på min akt.

Räkningarna för kommunens fuskbygge är ju inte "godkända" som boendekostnad så då har jag ju ett överskott på kontot även när inkasso på bygget slukat allt till sista kronan på kontot.

Jag fick i alla fall en mycket kort men positiv period med kontakt med dem strax innan de dog via telefon resp facebook. Det får jag ju vara tacksam för i alla fall.

Så fick jag ju ett arv från min pappa, men det mesta slukades av kommunen, jag har dock bilen kvar fast den inte fått det den behöver, också på grund av det här med kommunen.

Kommunen har härjat med varje del av mitt liv

Men det värsta av allt var att min situation var så dålig och behandlingen från myndigheterna så otrolig så ingen trodde mig. Därav att jag isolerade mig och började må riktigt dåligt.

Helt ensam i livet, utan familj och vänner men med mycket osunda kontakter med myndigheter som bara bröt ned mig mer och mer.

Djuren

Arko och Muno

Vi hade två rottweiler hanar, Arko och Muno.

Dessa gick för det mesta lös, även mitt i stan. Ibland var de kopplade om det var vid en hundklubb eller tävling. Arko var snäll, så snäll så han släppte in en innbrottstjuv en gång. Det var innan vi fick Muno, han släppte inte varken in eller ut någon om det inte fanns klartecken från någon i familjen. Judit som bodde bara en liten bit från vår sommasrtuga kallade Muno för Skumlerud. Hon var nog lite rädd för honom.

Muno räddade mig på riktigt en gång. Jag var skickad till en adress med en tårta och skulle hämta sprit till min adoptivmamma. Muno låg i hallen, mannen stängde dörren bokom mig och började dra av mig kläderna. Jag fick ju panik och slogs och skrek. Muno öppnade dörren och så gjorde det ont i armen på mannen och jag kunde fly.

Jag skall pyssla med Polishundar i framtiden tänkte jag.

Hilmar och Ludvig

Arvid körde ju mycket pulka och skidor med rottisarna, men så skaffade vi två valpar, Hilmar och Ludvig. De var resultat ev an olycka mellan en husky och en grönlandshund. Båda såg ut som grönlandshundar och var utmärkta draghundar. Svart-vit brokiga med kraftig päls och trevlig mentalitet. Dessa två blev mina turkamrater i många år. Senare skaffade vi även en renrasig grönlandshund, en chokladbrun hane som hette Ravdo. Ravdo kom från en anläggning i Öksfjord där man hade häst och hundläger för ungdomar. Jag var där på klassresa en gång.

Horka

En Rysk Orlov. Inte vanligaste rasen. Denna stora, långbenta häst med en hastighet och uthållighet som få. Humör fanns det med.

Han var verkligen orange, hela han, så när som på en stor vit stjärna i pannan och vita strumpor på bakbenen.

Han tog hand om mig i många år, vi var vänner på riktigt. Vi var ute på äventyr jämt.

Det kommer några riktigt kul minnen med honom här så småningom.

Jag ägde inte Horka utan han ägdes av en mjölkbonde några kilometer från våran sommarstuga. Men det var bara att åka dit och hämta honom när man ville. Jag minns att han sällan hade skor. Jag fick honom skodd som tack för lånet när jag haft honom en hel sommar i Tromsö. där vi bodde, innan jag red hem till Mestervik med honom igen. Han var halvkastrerad klapphingst och rymde ofta från sin ägare för att förlusta sig med ston i närheten. Många hade hästar på gårdarna runt om. Det blev inga föl efter honom vad jag vet.

När han var nybadad var han grann, vågig man och svans, lite lagom fluffigt hovskägg och en glödande orange färg.

Stor, långbent och snabb. Perfekt rid och körhäst. Före detta travare. Vi älskade att köra om mopeder med släden på vintervägarna!

När myndigheter gör fel

- och ingen tar ansvar